Sant eller falskt?

Stina för 1 vecka sedan, idag är hon 8 veckor.

För er som inte vet så är jag rödhårig och även vår lilla tjej har välsignats (?) med denna ovanliga hårfärg, åtminstone än så länge.

Och myter kring hårfärgen har man ju alltid hört, som t.ex. min mormor påstod - att det 'brinner i huvudet' på en arg rödhårig kan nog stämma. Jag själv och rödtottar jag känner kan bli rätt så ilsk, och på ett sådant sätt som inte andra, snälla och normala människor blir. Man vill liksom alltid sätta åt någon, och vi har alltid, hrm, rätt.

Och att vi har en lägre smärtgräns och behöver mer narkos och bedövning, och detta ska faktiskt vara en vetenskaplig sanning och jag har själv varit med om två operationer där jag behövde lite extra innan jag somnade in. Vi ska även ha fler tänder, vara envisa och ättriga men 'eldiga i sängen'... haha.

Det mest konstiga jag stött på är att vi är ett släkte från djävulen som dimper ner i familjer lite hipp som happ, just för att oftast är inte föräldrar till en rödhårig själv rödtott. Uppenbarligen inte sant, känns ju lika sant som att blondiner skulle vara dummare.

Och i samband med lillfisens födelse så har jag hört en massa andra påståenden också men som faktiskt stämmer ganska bra.

Min moster frågade mig direkt i telefonen om tösen var rödhårig (hon är själv mamma till en rödtopp) och jag svarade ju ja. Hon skrattade och frågade om Stina skrek i falsett och ja, det gör hon ju. Nästan på ett övernaturligt sätt, en ton som möjligtvis bara djur hör.

Då berättade hon att när hon själv låg på bb låg hon i en sal tillsammans med flera kvinnor. När en bebis började gråta klev alla mammor upp och såg efter om det kanske var just deras bebis som var ledsen. Men inte min fasters, då var det bara hon som kände igen sin dotters skrik.

Min egen mamma säger inte så mycket, hon skrattar bara och klappar mig på handen, i stil med att nu du, nu får du igen. Men att vi antagligen kommer få väldigt roligt åt vår lilla tjej. Och det vet jag att vi kommer, oavsett hennes hårfärg.