Diaper-Rookies

Mini-broderikit 65 kr från fulshop.se

Många föräldrar verkar inte ha något problem med att prata om sitt barns bajs både inför en offentlig och vänskaplig publik, men jag har aldrig riktigt förstått varför? Jag hör det lite överallt - på jobbet, på caféet där jag brukar köpa lunch, i mataffären och bland vänner och bekanta. Blir man stolt på något grottmänniskoaktigt vis eller har man ingenting bättre att säga?

Jag hoppas innerligt att jag och maken inte blir såna, och om vi nu blir det så lovar jag att då är det fritt fram att håna oss helt öppet.
Inte för att jag tycker det är äckligt, onej, jag tycker bara det inte är vare sig kul eller intressant som utomstående att ofrivilligt lyssna på. Att man sinsemellan diskuterar att sin bebis är hård, lös eller whatever i magen bryr jag mig inte ett dugg om, jag kommer säkert göra det själv, men till eller inför andra, även barnlösa människor, är inte riktigt okej tycker jag.
Jag menar stackars barn, som inte ens kan försvara sig när det pratas hejvilt om deras intimhygien. Jag skulle inte tycka det var särskilt kul.

Nåja, häromdagen satt i alla fall jag och maken barnvakt några timmar åt min svägerskas ettåriga son för första gången. Ingenting särskilt hände, vi byggde ihop en utemöbel och en grill som jag fyndat på Jula (visar bilder sen) och pojken tyckte det var himla kul att få vara med och skruva.

Men så kom det. Pusten.
Jag och maken sneglade på varandra, nästan så att jag kunde höra den där ökenvinjetten i vinden, intromelodin till den gode, den onde och den fule. Vem av oss skulle det bli?
Maken tog mod till sig och tog på sig uppgiften som en riktig man, jag kunde dock snart höra ett svagt "Josefin... kan du hjälpa mig?" och jag kan tillägga att han tilltalar mig vid förnamnet enbart när det är något allvarligt. Fnittrande såg jag på när han febrilt försökte öppna flikarna på blöjan som förr var klistriga men som nu hade kardborrefunktion.
Pojken låg alldeles stilla som ett snällt litet barn, med en skruvmejsel i ena näven och ett plaströr i den andra, nästan roat av våra amatörmässiga fingrar.

Men det gick bra, trots makens blanka, rödaktiga och koncentrerade tinning under själva blöjbyteritualen och mitt hejdlösa fnitter. Vi fick godkänt. Tror jag.
Vi reste upp pojken som vickade lite på rumpan och konstaterade att jo, det var helt okej.
Jag inser naturligtvis att både jag och maken såsmåningom kommer bli proffs på det här med blöjor, vare sig vi vill eller inte, och är inte ett dugg oroad för att vi inte kommer få till snitsen.

Det jag tycker är mest fascinerande av hela den här bajs-historien är snarare att se hur små barn obehindrat och bekymmersfritt går omkring, ja de kan rentav åka rutschkana, med krack i byxan utan att påvisa minsta lilla besvär av det.
På något konstigt sätt tycker jag det är lite härligt. Kanske jag kommer bli en bajsfascinerad mamma jag med.

Tänk vad lite färg kan göra, closet del 1

Vår skrubb, eller rättare sagt walk-in-closet to be (jo det låter bättre...)

Sånt här tycker jag är bland det roligaste som finns, att se före och efter. Även fast det bara är första strykningen och långt ifrån klart så blir det en sån markant skillnad.
Från fult till lite fint på nåt vis.

Mmm, tacos...

Ursäkta röran men vi bygger om...



Länge sedan men ändå inte... Spisen står vid samma vägg som den nya, murstocken valde vi dock att jämna ut så väggen blev vinkelrak och för att slippa ett knepigt hörn.

Egentligen har jag målat hela dagen (känns som bomull i huvudet just nu) men glömde naturligtvis att fotografera resultatet så jag får visa det en annan dag. Men däremot åkte mannen och svärfar förbi med motorsågen i högsta hugg så jag väljer att skriva om deras fantastiska prestation istället...;

Idag sågades alltså rutan för induktionshällen ut ur ekskivan och efter en hel del noggrann mätning och sågning kunde vi (läs make och svärfar) äntligen testa och tjuvkika hur resultatet kommer bli. Och vi är mer än nöjda med utseendet, det blev helt enkelt precis som jag drömt om.
Nu är det 'bara' ugnen och fläkten som saknas, och kaklet, just ja... Men sen så, kan vi äääntligen laga vår älskade, obligatoriska tacos...

Och baka bröd, och pajer, gratänger, kladdkakor, bullar, skorpor, tillaga stekar, göra tjockpannkaka... och moussaka... och kärleksmums... och lingonrutor, och extra stora muffins... Snart...

Testnätter

Bilder från mammashop.se

Jag funderar på att skaffa mig en ny, grön och böjd sängkamrat - för er med snuskiga tankar så kan jag genast förklara att det är en avlång, ja hela 180 cm, komfortkudde för att avlasta diverse gravida kroppsdelar, från FormFix.

Man kan inte bara använda den före graviditeten utan även efteråt som en amningskudde, man kan forma om den till en korv (jag hittar inget bättre ord) och lägga bebisen i. När den lilla växt på sig några blöjstorlekar kan den även användas som stöd runt en sitt-övande liten parvel.

Jag har förhandlat lite med maken och han tycker det verkar vara ett vettigt babyrelaterat inköp men vi har ändå kommit överens om att byta säng ett par nätter (tydligen har han hela tiden vetat att hans säng är lite bättre än min...) för att se om jag sover skönare.

Jag antar att när vi väl ligger i vår älskade dubbelsäng de luxe igen istället för de 90 cm breda (eller smala) gästsängarna utan bäddmadrass som vi för tillfället sover i, kommer ryggen att räta ut sig ytterligare några kotor och bidra till ännu bättre sömn.

Fast jag tycker ändå korven verkar rätt mysig att ha med sig i sängen och jag inbillar mig att den kanske kan trösta min förtvivlan över att jag snart inte kommer kunna sova på mage.

Färdigtapetserat!

Övre hall

Sovrum

Färdigtapetserat!

Ja, åtminstone på övervåningen. Okej okej, det är bara tre rum men ändå.

Den lediga Kristi Himmelsfärdsfredagen har vi tillbringat i huset och fått tacksam hjälp av makens lillebror som numer är proffs på att måla lister.

Förhoppningsvis sätts de upp under morgondagen medan jag 'vilar' på jobbet.

Idag har vi också hunnit med att sätta upp ett par kontaktuttag och lysknappar, måla en dörr och dörrkarm och även slipat, tvättat och målat ett trappräcke. Jag kan tillägga att vi blev välsignade med ett långvarigt strömavbrott så jag fick motvilligt ta till det manuella sandpappret istället för min älskade mus från Bosch.

Begär

Bilder från have2have.se

Idag slog det mig att massor av tjejer dagligen säger till mig, nästan med något galet och vilt i blicken, Jag älskar skor.
Varför inte strumpor, västar eller trosor?
Jag har jobbat många år inom klädbranschen och aldrig hört eller sett någon trycka ett par byxor mot sin barm och nästan med en längtansfull suck sagt Jag älskar chinos...

Nej, just begreppet att uteslutande älska skor är mer bekant och jag undrar vad det egentligen är som gör att man (ja även jag) sträcker lite extra på sig i sina allra finaste pumps, i de nya Conversen eller den skimriga ballerinan. Varför jag själv lika omsorgsfullt slår in skorna i silkespapper till varje kund som kommer in? Det är liksom nåt särskilt.

Men jag antar att jag kommer få hålla mig till Birkenstock-hyllan snart. Jag har hört något om vrister som babyelefanter under graviditeten och jag börjar få mina misstankar...

Lite besviken

Fick äntligen se filmen Marley and me i helgen, men dessvärre blev jag faktiskt väldigt besviken.

Jag tillbringade x antal timmar i badkaret i höstat tillsammans med boken och jag både grät och skrattade och njöt förtjust på ett sätt bara en tidigare hundägare kan göra, med andra ord var boken helt enkelt fantastisk.

John Grogan fångar ögonblick på ett underbart sätt och jag kände igen mig gång på gång, trots att vi faktiskt mestadels haft disciplinerade polishundar som inte alls betett sig som Marley. Men det finns ändå vissa likheter, små små saker som bara hundar gör, och det var precis det som liksom är själva charmen med boken.

Men det slarvade filmproducenterna fullkomligt bort, ja så tycker åtminstone jag.

Som de där gångerna när Marley stjäl deras positiva gravtest, när hans bajskorvar lyser orangea i trädgården av all mango (som han själv tar från deras träd och äter), hur han vaktar grannen när hon blivit knivskuren, hur han trofast och lojalt samlar sina leksaker runt sig och ligger bredvid mattes säng när hon i samband med sin graviditet blir sängliggande i flera månader, hur han tröstar matte i samband med ett missfall, hur han vaktar deras barn och vallar in dem när de springer lite för långt, hur han ligger och drömmande sniffar på minstingens blöja - nej allt det där mest underbara och rörande, allt det ser man knappt något av i filmatiseringen.

I filmen ser jag istället ett helt vanligt par som helt enkelt inte har den disciplin som krävs av sin spattiga och dåligt uppfostrade hund - och hur charmigt är det? När jag tänker tillbaka på filmen nu minns jag mest en suckande Jennifer Aniston som trippar efter hunden och gnäller "Maaaarley... Marley!". Det händer liksom ingenting. Dessutom hörde jag Owen Wilson säga till deras hundvakt att "we don't let him jump up, except at the door" (det översattes dock inte), och vilken vettig hundägare säger en sån sak? Inte jag, inte John Grogan heller skulle jag tro.

Jag menar, ska vi börja snacka hundfilmer var ju till och med Beethoven bättre.

Nej, nuff said, minuspoäng till producenterna, ytterligare pluspoäng till John Grogan.

Jag har för övrigt hört talas om en (hund)bok som heter The Story of Edgar Sawtelle? Nån som vet något?

Randig ideologi

Just nu är det ganska stiltje på husrustarfronten, mest i väntan på att stora jobb ska bli klara som egentligen bara vvs-killen har behörighet till. Ganska frustrerande, eftersom jag varje kväll fantiserar om hur jag ska inreda varje rum och vilka saker som ska finnas vart, ibland kommer jag till och med på prylar som jag helt glömt bort att vi ens har! Kunde jag, skulle jag antagligen hjula över gräsmattan den dagen vi äntligen flyttar in, jag hoppas innerligt att det inte är alltför långt tills dess.

Så för att inte bli mer knäpp än vad jag är har jag börjat fundera på andra saker än huset. Det som egentligen distraherar mig någotsånär just nu är babykläder, jag vart ju introducerad i kategorin - på riktigt - i helgen som var, jag inser att jag nu är offentligt fast.
Och idag på lunchen hade jag lite tid över och gick och bläddrade småbodys på snurror i diverse butiker, jag köpte till och med litegrann. Faktiskt riktigt mysigt.

Jag gick även in på Polarn o. Pyret för första gången, det ska ju tydligen vara lattemammornas favorithak, de som nickar gillande mot varandra när de ser att deras småttingar minsann bär äkta vara. Blev dock inte så imponerande bemött som jag hade hoppats på, ser inte personalen att jag är helt vilse i butiken, en uppenbar förstföderska? Pracka på mig vad som helst, jag har ju ingen aning om vad jag kan tänkas behöva - ett självklart easy target. Men icke, jag förblev inte-hälsad-på under hela min vistelse i butiken.

Till slut hittade jag i alla fall de allra minsta små plaggen och granskade dem noga, jag har tydligen blivit ganska kräsen när det kommer till bebisens blivande kläder har jag märkt.
Och visst är det bra kvalité, om än lite, lite dyrt.

Samtidigt hyser jag full respekt för P.O.Ps ideologi om det miljövänliga, tvättåliga och klassiska barnmodet, som mellan raderna vänder sig till 40-talisterna som helst klär barnbarnen i samma hållbara kvalité som deras barn en gång haft. Klart P.O.P kan ta betalt för det, 40-talisterna går inte igenom någon väsentlig finanskris, det är ju i själva verket de som sitter tryggt med sin pension och har mestadels av sina lån betalda; kort sagt är det de som har pengarna och spenderar gärna lite extra på sina små barnbarn. Ingen dum idé alls, Pyret.

Och bra kvalité i all sin ära, men tillåt mig att ifrågasätta - inte designen, som är fin - men själva mönstret på mammatoppar och klänningar. Förlåt, men tvärrandigt? På gravida?
På småknoddar, fine, men på vuxna kvinnor med stora magar (och byst för den delen), not so much.
Jag vet att bärarna av dessa randiga mammaklänningar hävdar att de är det skönaste man kan ha på sig, må så vara. Men jag vägrar på nåt konstigt sätt ändå, dels för att jag inte vill vara en gravidklädesklon och dels för att ska jag vara gravidbekväm hemma blir det mina älskade yogabyxor, kanske ett enfärgat gravidlinne och en skön hoodie med gott om utrymme för magen.


Notera den finurliga fotovinkeln, inte rakt framifrån här inte.
Bild från polarnopyret.se

Äntligen hemma?

Bild från Svensk Fastighetsförmedling.

Timell-wannabes som vi är har vi slötittat på Äntligen hemma-gänget och det enorma projekt de 'pysslat' med - att totalrenovera ett treplanshus på Lidingö från golv till tak.

Såg nyligen att det nu finns ute på marknaden. För minst 12 miljoner kan det bli ditt, om inte priset ökar i en budgivning vill säga.

Först när jag såg summan höll jag på att trilla av stolen, jag menar, såååå fint är det ju inte. Alltså inte 12 miljoner-fint.
Fast sen började jag läsa igenom hela objektinformationen och först måste jag ge skribenten en klapp på ryggen - inte ett enda stavfel! Tycker det brukar myllra av konstiga formuleringar och grammatiska fel i såna här typer av texter, men icke.

Allt eftersom jag läste insåg jag att man trots allt får ett helt fantastiskt och smart hus för den summan; bl.a. bergvärme, centraldammsugare, vattenburet värmesystem, en designad trädgård och en handikappanpassad våning. Bara grejen att samtliga vitvaror är från samma märke är sådant jag uppskattar lite extra.
Jag inser att de har helt enkelt valt det allra bästa i alla beslut som fattats, sedan att det osar inredningsprogram över huset får man väl med på köpet.
Jag klickade vidare för att kolla in månadskostnaderna och i sammanhanget tyckte jag de 15 000 inte verkade helt orimliga, snarare tvärtom.

Nåja, det ska bli spännande att se vem som köper huset - och jag undrar lite i smyg vem som får vinsten?

Babyweekend

En Manchester United body blir det utan tvekan, maken kommer grina som en alkis på bröllop av stolthet när bebisen rultar runt i denna. Bild från supportersplace.se

Den här helgen har varit riktigt babyinspirerad.
Först kom den beställda Kronanvagnen i fredags som monterades ihop. Ni kan tro att jag skrattade hjärtligt och länge när maken hade satt footsacken som sufflett :)

Vi har hunnit med en klädbytardag och gjort rejäla fynd och hunnit påbörja en fin liten garderob åt lillskiten.

Jag och maken har dessutom kommit överens om att inte köpa en enda leksak och det tror jag kommer funka bra, ingen av oss är särskilt imponerad av meningslöst babykrafs, men coola kläder och små pjucks däremot... Där kommer jag helt klart hitta min last.

Vatten

Tänk att man kan bli så glad för lite vatten.

Älskade trädgård

Varje gång jag åker till vårt hus så är det något nytt som hänt i trädgården och jag blir mer och mer förälskad i den för varje gång.
Särskilt nu på våren när den liksom skakar av sig mörkret och sakta vaknar till liv.
Jag skulle kunna sätta mig på en stubbe och bara se mig omkring, än finns det inte riktigt tid men i sommar ska jag utforska den ännu mer.
Tomten är ju hela 9000 kvm så det får nog lov ta sin tid.

Det gläder mig ännu mer att veta att denna härliga trädgård med dess skogsdungar, stora granar att gömma sig under och blommor att plocka - faktiskt kommer bli en stor del av vårt barns uppväxt, en plats som gjord för lekar och upptäcktsfärder.

Vardagsfnitter

Maken sitter på bron till vårt hus och tar en välbehövd paus i solen.
Två gubbar cyklar sakta förbi och när de tror att de är utom hörhåll ropar den ene till andre:
- De ärå te å lata sej!

En smak av livet

Det var längesedan jag och maken var ensamma, liksom som det var förr. Den senaste tiden har fyllts med byggdamm, skitiga kläder, en önskan om sovmorgon och längtan efter ett alldeles eget hus och den friheten som det innebär. Våra liv är liksom på paus, i väntan på att det snart ska börja, det känns som att vi just nu bara håller på att förbereda oss.

Fast ikväll fick jag en välbehövd glutt av hur livet egentligen kan vara.
Middag med dessert på favoritrestaurangen, där man i princip svettas deras extremt goda vitlökssås på väg därifrån, och behöver jag ens nämna deras gudomliga efterrrätt - Cookies in Heaven - väl värt sitt namn? Jag skulle kunna arbeta gratis där för att få reda på hur man gör deras löjligt goda knäck-kolasås.

Trots oerhörd magknip och att jag fick besöka damrummet två gånger, (antar dock att det beror på att det är en liten groda i magen som vill ha lite plats också) så knallade jag nöjt i armkrok med maken till Konserthuset för att se våra stand-up favoriter i Big Comedy-showen. Det var ju dessutom en grymt fin kväll.
Showen var riktigt bra och de är ju fantastiskt roliga och intelligenta människor som liksom hasplar ur sig allt det där som vi vanliga tänker, men inte riktigt vågar säga högt. Allra bäst gillar ju jag Johan Glans, han har man ju liksom sett förut i sitt liv, det var ju den där mesiga, dryga pojken som smygfes i kuddrummet på dagis.

Jag kommer somna helt obehindrat ikväll, möjligtvis att jag drömmer om Petra Medes svarta pumps med rosett.