Diaper-Rookies

Mini-broderikit 65 kr från fulshop.se

Många föräldrar verkar inte ha något problem med att prata om sitt barns bajs både inför en offentlig och vänskaplig publik, men jag har aldrig riktigt förstått varför? Jag hör det lite överallt - på jobbet, på caféet där jag brukar köpa lunch, i mataffären och bland vänner och bekanta. Blir man stolt på något grottmänniskoaktigt vis eller har man ingenting bättre att säga?

Jag hoppas innerligt att jag och maken inte blir såna, och om vi nu blir det så lovar jag att då är det fritt fram att håna oss helt öppet.
Inte för att jag tycker det är äckligt, onej, jag tycker bara det inte är vare sig kul eller intressant som utomstående att ofrivilligt lyssna på. Att man sinsemellan diskuterar att sin bebis är hård, lös eller whatever i magen bryr jag mig inte ett dugg om, jag kommer säkert göra det själv, men till eller inför andra, även barnlösa människor, är inte riktigt okej tycker jag.
Jag menar stackars barn, som inte ens kan försvara sig när det pratas hejvilt om deras intimhygien. Jag skulle inte tycka det var särskilt kul.

Nåja, häromdagen satt i alla fall jag och maken barnvakt några timmar åt min svägerskas ettåriga son för första gången. Ingenting särskilt hände, vi byggde ihop en utemöbel och en grill som jag fyndat på Jula (visar bilder sen) och pojken tyckte det var himla kul att få vara med och skruva.

Men så kom det. Pusten.
Jag och maken sneglade på varandra, nästan så att jag kunde höra den där ökenvinjetten i vinden, intromelodin till den gode, den onde och den fule. Vem av oss skulle det bli?
Maken tog mod till sig och tog på sig uppgiften som en riktig man, jag kunde dock snart höra ett svagt "Josefin... kan du hjälpa mig?" och jag kan tillägga att han tilltalar mig vid förnamnet enbart när det är något allvarligt. Fnittrande såg jag på när han febrilt försökte öppna flikarna på blöjan som förr var klistriga men som nu hade kardborrefunktion.
Pojken låg alldeles stilla som ett snällt litet barn, med en skruvmejsel i ena näven och ett plaströr i den andra, nästan roat av våra amatörmässiga fingrar.

Men det gick bra, trots makens blanka, rödaktiga och koncentrerade tinning under själva blöjbyteritualen och mitt hejdlösa fnitter. Vi fick godkänt. Tror jag.
Vi reste upp pojken som vickade lite på rumpan och konstaterade att jo, det var helt okej.
Jag inser naturligtvis att både jag och maken såsmåningom kommer bli proffs på det här med blöjor, vare sig vi vill eller inte, och är inte ett dugg oroad för att vi inte kommer få till snitsen.

Det jag tycker är mest fascinerande av hela den här bajs-historien är snarare att se hur små barn obehindrat och bekymmersfritt går omkring, ja de kan rentav åka rutschkana, med krack i byxan utan att påvisa minsta lilla besvär av det.
På något konstigt sätt tycker jag det är lite härligt. Kanske jag kommer bli en bajsfascinerad mamma jag med.