Dagen i mitt liv

Den andra september klockan 14:57 såg vår underbara dotter Stina dagsljuset för första gången. Eller åtminstone lysrören på Gävle sjukhus.
Hon vägde 3712 gram, var 50 cm lång (fascinerande nog låg hon exakt mittemellan av vad jag och Andreas hade för vikt och längd vid födseln) och förlöstes med planerat kejsarsnitt eftersom hon aldrig vände sig och alltså hade fixerat sig med rumpan. Förlossningen var en upplevelse långt, långt över förväntan och personalen på bb ska ha ett enormt tack för all deras omtanke och engagemang under vår vistelse där.

Och jag måste ta tillbaka precis allting jag sagt om mammor och föräldrar som är helt uppslukad av sina barn, för jag är värst av dem alla. Detta är så sjukt stort och jag hade verkligen ingen aning om hur det kunde kännas. Tidigare kunde jag le hånfullt åt dem som påpekade att det här med att få barn var det största de varit med om - idag förstår jag dem och ännu mer.

Jag kan helt enkelt inte få nog av henne, jag kan ligga och se på henne i timmar - hennes långa, fina fingrar runt mitt, hur hennes tår spretar av förtjusning när hon ammas, hennes rödhåriga rand i nacken och hur gott hon doftar. Minsta tanke på att något, någonsin skulle kunna hända henne darrar läppen och det riktigt klumpar sig i mammahjärtat.

Jag inser ju att det är ju precis det här som nyblivna mammor försökt förklara för mig men jag har nog aldrig riktigt trott att det kan vara sådär fantastiskt. Jag menar, vad slår känslan av att vara stormförälskad, vinna massvis med pengar eller att höra sin älsklingslåt?

Idag vågar jag påstå att det är tusen gånger underbarare än vad man någonsin har trott, så känns det åtminstone för mig.